Detta vattentorn ligger centralt och har varit ur bruk i många år. Det har tagits beslut om att det ska rivas för att ge plats åt nya bostäder men ännu har inget hänt då ärendet har överklagats ett flertal gånger.  Tornet har varit avspärrat under en lång tid, utan möjligheter att kunna ta sig in utan att bryta upp den plomberade ingången. Detta var just vad några som hade varit där före oss hade gjort, så för vår del var det bara att kliva på.

Väl inne kunde man konstatera att det inte hade stått orört någon längre period, då många av väggarna var prydda av graffiti och det låg skräp lite varstans. De första våningarna var kolmörka i brist på ljusinsläpp men ju högre upp man kom desto ljusare blev det. Högst upp i toppen fanns tidigare ett kafé kombinerat med en utsiktsplats över staden.

Långt ut i skogen i Västerbottens län hittar man i anknytning till inlandsbanan, vad som en gång i tiden varit ett avstickande spår som leder mot ett berg. Promenerar man efter detta som nuförtiden bara är en allé av träd och tittar väldigt noga ser man enorm mäktig port in i berget. Detta är den så kallade upplagsplatsen eller omformarstation, som den i folkmun även kallas.

Som utlovat blev det ett återbesök till denna station, men av bekvämlighetsskäl tre år senare. Denna gång gick vi givetvis hela vägen in och klättrade upp i ventilationsschaktet, vilket vi avstod från tidigare som en följd utav vår oerfarenhet.

Platsen var till synes helt oförändrad, bortsett från att man tydligen öppnat portarna till stationen. Dimman låg tät, vattnet droppade och den påtagande kylan från berget var densamma. Från porten och inåt fanns tågspåret fortfarande kvar och man fick vara väldigt noga med vart man satt ner sina fötter, för att inte snubbla på någonting. Tittade man sig inte för kunde man lätt trampa in en spik i foten, vilket en av oss provade på. Stegar och trappor må ha varit väldigt rostangripna, men verkade helt intakt.

Uppe på första våningen utav ventilationsschaktet ligger en gästbok som blivit så dränkt i vatten att man inte kunde urskilja några namn förutom namnet “Kenny Bräck”.

Under 1908 köpte landstinget egendom i Norrland och inrättade där 1913 ett Sanatorium för tuberkulossjuka. Fram till 1963 då verksamheten upphörde var Sanatoriet ett av Sveriges största, med upp till 300 vårdplatser. Till skillnad från andra sanatorier fortsatte verksamheten efter detta, men i annan form. Inrättningen användes som vårdhem för utvecklingsstörda fram till 1982 och rehabiliteringshem mellan 1984 och 2002, men har därefter stått tom. Kvar står 13000 kvadratmeter byggnad och förfaller utan underhåll.

Byggnaden är trots detta rätt välbevarad bortsett från de fönster och dörrar man spikat igen med plankor efter att folk hittat egna sätt att ta sig in. Besökare har uppenbarligen sett till att ha sönder många av dom intressanta objekten här, men det finns fortfarande ett par detaljer kvar att se från denna skrämmande tid. När man promenerat omkring här i några timmar ser alla rummen likadana ut. Man har lätt att tappa fattningen om var man egentligen är och fantasin får verkligen flöda fritt.

Sanatoriet är välkänt från tv och har på senare tid blivit mer och mer välbesökt av såväl seriösa som oseriösa besökare, vilket i sin tur har lett till en del förstörelse. Som en följd utav detta tycks man ha upprättat ett medborgargarde för att hålla ovälkomna besökare borta från byggnaden och istället erbjuda guidad tur för de som verkligen vill se, givetvis med varierande resultat. För vår del resulterade detta i besök på dagtid, vilket inte riktigt gav samma tyngd i känslan, men vad gör man inte för att bidra till bevarandet av ett intressant besöksmål.