Bostäder brukar sällan vara vidare intressanta besöksmål, då man väldigt sällan lyckas få fram någon information om varför de lämnats. Vad som gör denna plats lite mer intressant är alla tidningar, skolböcker och skolkataloger man fann utspridda över golven och vi kunde till och med slå upp två av namnen på skolböckerna på facebook. Utöver detta fanns bara ett fåtal möbler och gamla trasiga apparater kvar på plats. Bostaden i sig var rätt spartansk och här hade man knappt bemödat sig tapetsera eller lägga in golv-matta och närmast sanningen kommer man nog om man säger stampat jordgolv.

Detta vattentorn ligger centralt och har varit ur bruk i många år. Det har tagits beslut om att det ska rivas för att ge plats åt nya bostäder men ännu har inget hänt då ärendet har överklagats ett flertal gånger.  Tornet har varit avspärrat under en lång tid, utan möjligheter att kunna ta sig in utan att bryta upp den plomberade ingången. Detta var just vad några som hade varit där före oss hade gjort, så för vår del var det bara att kliva på.

Väl inne kunde man konstatera att det inte hade stått orört någon längre period, då många av väggarna var prydda av graffiti och det låg skräp lite varstans. De första våningarna var kolmörka i brist på ljusinsläpp men ju högre upp man kom desto ljusare blev det. Högst upp i toppen fanns tidigare ett kafé kombinerat med en utsiktsplats över staden.

Som utlovat blev det ett återbesök till denna station, men av bekvämlighetsskäl tre år senare. Denna gång gick vi givetvis hela vägen in och klättrade upp i ventilationsschaktet, vilket vi avstod från tidigare som en följd utav vår oerfarenhet.

Platsen var till synes helt oförändrad, bortsett från att man tydligen öppnat portarna till stationen. Dimman låg tät, vattnet droppade och den påtagande kylan från berget var densamma. Från porten och inåt fanns tågspåret fortfarande kvar och man fick vara väldigt noga med vart man satt ner sina fötter, för att inte snubbla på någonting. Tittade man sig inte för kunde man lätt trampa in en spik i foten, vilket en av oss provade på. Stegar och trappor må ha varit väldigt rostangripna, men verkade helt intakt.

Uppe på första våningen utav ventilationsschaktet ligger en gästbok som blivit så dränkt i vatten att man inte kunde urskilja några namn förutom namnet “Kenny Bräck”.